Om Inger-Li

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Efter studier i Uppsala fastnade jag för stadens charm och blev kvar, bortsett från några år då jag provade på livet i Dalarna och Göteborg.

Yrkesmässigt har jag bland annat arbetat som dietist inom vården och på myndighet med hälsofrågor.

Meditation och avslappning kom tidigt in i mitt liv, introducerat av min ungdomstränare i orientering som ville ”få ordning på mina nerver” eftersom jag alltid missade första kontrollen.

Avslappningsträningen har sedan följt mig genom livet, i olika långa perioder – både för egen del och under många år som ledare och instruktör.

Sedan barnsben har jag lagt märke till detaljer och upplevt världen nära och sinnligt. Min ständigt aktiva hjärna har, tillsammans med en öppenhet och känslighet, samlat på intryck och funderingar. Det kan vara naturens bilder, skiftningar och förnimmelser, men också det som uppstår i mötet mellan människor.

Som ung blev skrivandet ett sätt att fånga och samla det jag upplevde. Tankar och känslor blev till ord och så småningom till långa berättelser.

Det finns många orsaker till att jag formar ord till berättelser som blir till böcker. Här vill jag berätta om tre av dem.

Efter en omvälvande period i livet, med pandemi och otydliga krav, blev utmattningssyndromet ett faktum.

Under rehabiliteringen fick jag en fråga av en psykolog:

Vad ger dig kraft?

Det var omtumlande att inse att jag hade tappat bort så mycket av det som brukade ge mig energi. Inte över en natt och inte genom en rak nedåtgående kurva, utan som en lång nästan medveten utförsbacke. Jag tänker att det är lätt hänt, att vuxenlivets inrutade vardag, förväntningar och höga prestationskrav får oss att glömma vad vi behöver för att må bra. Jag hade monterat ner först skrivandet, sedan avslappningen och till slut även den fysiska träningen.

På psykologens inrådan började jag försiktigt bygga upp nya rutiner. Långa promenader, lättare träning, mindfulness och meditation – och därefter en liten stunds kravlöst skrivande.

Med en dimmig hjärna och liten ork blev skrivandet i början bara fragment. Så småningom började jag skönja en berättelse

En kulen höstkväll gav jag mig iväg på en helgkurs i skrivande. Skriv av hjärtat, skriv med glädje. I skogarna strax utanför Emmaboda under trygg ledning av författaren och skrivläraren Kim Kimselius https://kimselius.se skrev och läste vi texter för varandra. Det blev en helig bubbla i närhet, värme och hopp. Där bestämde jag mig.

Jag vill skriva för att andra ska läsa. Kanske kan någon kan hitta inspiration i det jag skriver, då är det värd all möda.

I omkring trettio år har jag, i olika perioder, arbetat med avslappning, mental träning och meditation som en del av mitt arbetsliv. I mina kurser har jag försökt göra det ”inre arbetet” enkelt, jordnära och möjligt att använda i vardagen.

Det handlar inte om att lämna livet för att hitta lugn. Snarare om att stanna kvar – och vara där använda tekniker för att stanna i det som faktiskt händer.

Flera gånger har jag lekt med tanken att samla mina erfarenheter och allt mitt material i en fackbok.

Under de år då jag grävde ner mig i arbete, livshändelser och grubblerier hade jag själv behövt läsa just den där enkla boken. Det är lite humoristiskt att jag under så många år hade kunskapen – men glömde att använda den på mig själv.

När jag började skriva på fackboken ville jag också få med det vardagligt mänskliga: alla tvivel, tillkortakommanden, längtan och försök att förstå livet.

Därför blev det en roman.

Med dig vill jag leva mitt liv är min debutroman och den första berättelsen i ett skrivande där jag vill utforska inre växt och människans sökande efter något mer.

Jag vill att mina berättelser ska röra sig i gränslandet mellan det vi vet och det vi anar. Mellan det rationella och det omöjligt, möjliga. Mellan det vi tror att vi vet och det som plötsligt får oss att undra.

Jag fascineras av de små ögonblick som kan förändra något inom oss. Ett möte. En känsla. En tillfällighet som känns allt annat än tillfällig.

Jag söker inte färdiga svar och vill inte heller ge dem till läsaren. Jag vill hellre ställa en fråga som kanske öppnar en ny väg.

För mer än 30 år sedan satt jag hos ett medium som plötsligt sa:

”Inger-Li, jag ser böcker. Böcker, böcker, böcker.”

Hon berättade att jag skulle använda mina kunskaper om avslappning och meditation och skriva skönlitterära berättelser om andlig utveckling – min egen och andras. Berättelser som skulle engagera och inspirera kvinnor att hitta sin egen väg.

Fem år senare fick jag, under en kurs i positivt tänkande i Norge, ett besök hos en handtyderska. Hon såg också ett konstnärskap hos mig. När jag tänkte ”sång” svarade hon: ”Du kan sjunga också. Men det du ska göra är att skriva.”

Själv tänkte jag att det var fullständigt omöjligt. Jag hade aldrig slutfört något i mitt liv. Författare var inget man ”blev”. Och definitivt inte jag.

Sedan gick livet vidare. Jag arbetade med meditation och avslappning, fick ett fantastiskt arbete med hälsofrågor på nationell nivå och föreläste runt om i Sverige. Jag blev en person som många lyssnade på.

Och så gick jag in i väggen. Det blev början på en helt annan resa, kanske den jag borde börjat för så länge sedan.

Att skriva för att andra ska läsa är verkligen en konst. Hade jag vetat från början hur mycket tid och arbete det skulle kräva hade jag kanske börjat många år tidigare.

Efter en digital gratiskurs fick jag upp ögonen för Skriv en bestseller-teamet och Pia Lerigon Hon tog mig under sina vingar och där fick jag långsamt återvända till arbetslivet, samtidigt som jag steg för steg tog del av hennes gedigna kurser.

Och en vacker dag hade en av mina berättelser blivit ett manus.

Det var då jag förstod att jag faktiskt närmade mig att bli författare i den mening jag länge drömt om – men också att skrivandet är ett hantverk som aldrig blir färdiglärt.

Jag bor i Uppsala och hämtar mycket av min inspiration i naturen, i möten med människor och i vardagens små ögonblick – sådant som lätt passerar obemärkt när livet går för fort.

Jag hittar mycket av min egen närvaro där: med familjen, i körsången, på promenader i naturen och i möten med människor. Men också i de där enkla stunderna som inte verkar märkvärdiga förrän man faktiskt stannar upp och lägger märke till dem.

Kanske är det också det som förenar mitt skrivande med allt annat jag gör jag vill väcka något. En tanke. En känsla. En fråga. En längtan. Eller bara en stunds närvaro.

Jag hoppas att mina berättelser ska ge läsaren möjlighet att känna igen sig, men också att våga se på livet från ett lite annat håll.

För kanske är det inte alltid något nytt vi behöver hitta.

Kanske behöver vi bara stanna upp tillräckligt länge för att upptäcka det som redan pågår.